ikväll åkte min älskade nils hem. var längesedan jag grät så mkt. kändes som att han skulle ta med sig hela vår relation och lämna mig ensam kvar. det ska ju vara du och jag i evigheters evighet amen. vart tog det vägen? visst vi har inte gjort slut. men det känns nästan så. vi kommer att ses i sommar igen. ett tag tillsammans och sen kanske aldrig mer. vi kanske klarar det. men vi är ju totalt kassa på distansförhållande.
men jag har bra vänner som tar hand om mig. dom är så snälla. att de orkar med en gråtande bodil 24h om dygnet. stackarna.
Håller fast vid att det var något av det mest sorgliga jag har varit med om, men jag håller också fast vid att vi klarar det. Det sitter djupare än att det brister för att vi är ifrån varandra i 7 veckor. Eller hur? Och en sak i taget älskling. Puss min fina
SvaraRadera